Hoppa till innehåll

Phil

Sagolika, sorgliga, skyldiga människa.. allt du skapade och som var inspirerat av vad du skapat har jag älskat. Du byggde den enda vägg man ville gå in i.

Drömmen om vad du ville vara för Ronnie fick du henne att sjunga – och allt gick i kras för att du var en sån hopplös person. Men det här finns kvar. Storartat. För alltid.

11/1 2009

Idag har jag varit präst i 12 år. Vår vigningsbiskop uppmanade oss att minnas, hedra och fira dagen – som en andra och kanske mera betydelsefull födelsedag.

Jag var omtöcknad i sviterna av en just överkommen influensa. Väldigt många av dem som haft stor betydelse och inflytande i livet fanns där, både i Storkyrkan och på den efterföljande mottagningen. Det blev en märkesdag, med ett mycket tydligt före/efter.

Jag ser på mina vigningskamrater. Vi tillhörde alla samma kurs från Pastoralinstitutet i Uppsala och kände varandra ganska väl. De är mig fortfarande på sitt sätt kära, men inte särskilt nära… Det blev som det brukar bli; de första åren hade vi viss kontakt och koll. Nu har jag ingen aning om var de är, vad de gör eller hur de har det.

Alla människor och deras öden, alla gudstjänster som förberetts och firats, alla predikningar… alla oblater som delats ut, allt vatten som gjutits över dopbarns huvuden och all mull som lagts på kistlock av högerhanden som skriver detta…

Det fanns ingen möjlighet att föreställa sig dessa mängder. Och ändå; prästlivet blev nästan precis som jag hade tänkt mig.

Ett godare nytt år

Ljusen brinner. Tiden strömmar vidare genom den gemensamma överenskommelse vi benämner vår Verklighet.

Det mesta är som igår och som det kommer att vara imorgon – men ändå: avge inga löften du inte tror att du kan hålla, formulera dock gärna en föresats du tror kan göra skillnad. Varenda dag till 31 december 2021.

30 november

Vissa datum… och detta datum… För 302 år sen vid Fredrikstens fästning i Halden. Vid vår sista roadtrip åkte pappa och jag till Oslo. Ingen av oss hade tidigare varit där. Vi besåg Gokstadsskeppet, Akershus och Holmenkollen. Det flimrade mest förbi. Det var bara på ditvägen, vid stenen ”Karl XII faldt her”, som pappa blev märkbart begrundande och berörd. Han stod stilla länge och vandrade sedan, liksom sökande lite planlöst omkring, lätt stödd på sin käpp.

Nu är det fullmåne igen. Och den 30 november ramlar hans och vårt älskade Helsingborgs IF på nytt ur Allsvenskan. Denna underliga säsong har egentligen varit en enda utdragen dödskamp. Ingen är särskilt chockad, men sorgen är inte mindre för det.

Jag är inte längre så förtjust i tanken på karma, min gudstro inbegriper vidare och friare variabler – men: det är svårt att bortse från att så många som detta år på olika vis haft inflytande över HIF:s öde är gamla bekanta, personer vars tid i laget och klubben inte fick så angenäma och lyckliga slut.

Spelaren som inte erbjöds nytt kontrakt p g a bristande målskörd avgör med matchens enda mål för sitt nya lag på Olympia. En annan, som lämnade i nån sorts missämja, råkar göra självmål och skänker en av bottenkonkurrenterna 3 poäng. Och alla de andra lagen som också stridit undan nedflyttning tränas av individer som på olika vis avfärdats av HIF. Att skiljas är ofrånkomligt, men bäst att göra det som vänner.

I ensamheten under fullmånen igårkväll sitter jag stum en stund och undrar vad jag ska göra med all denna kärlek. Sen tar jag fram vimpeln med klubbmärket och för den till mina läppar.

En alldeles särskild dag

Under alla dessa år sen jag blev folkbokförd i Stockholm, har jag bott granne med S:t Eriks sjukhus. Nu nyss avvecklat som ögonklinik ligger det i bävande dvala, inför en sista vinter innan det kommer att jämnas med marken.

Av dess interiörer har jag inte så mycket erfarenhet… men vet att det var hit RAF-medlemmen Hanna Krabbe fördes svårt skadad, efter attacken mot västtyska ambassaden – på min 17-årsdag 1975. Mot alla läkares inrådan kördes hon sen med ambulans i ilfart till Bromma för att flygas ut ur landet.

Och här röntgades en gång min höft, efter att kväll efter kväll blivit drämd i ett betonggolv under ett scenslagsmål med Thorsten Flinck.

Att arkitekturen skulle vara den största konsten kan självfallet diskuteras, inte minst i Sverige där dess ställning som konstart är sorgligt oklar. Att ingen annan konst är lika ofrånkomlig och påträngande behöver dock knappast ifrågasättas: vi kan lägga ifrån oss tråkiga boken, stänga av dumma filmen eller hemska musiken… och sluta läsa meningslösa bloggen. Men husen, byggnaderna, monumenten, hela livsmiljön, kan vi inte utestänga med mindre att vi göra oss blinda, döva och orörliga inför världen.

Det kommande tomrummet i hörnet Fleminggatan/Polhemsgatan är förstås en oemotståndlig exploateringsyta för dem som redan börjat räkna in vinsterna från borättsförsäljningar och hyresintäkter. Och byggbolag och kommunal förvaltning har i sedvanlig oskön förening bestämt att ska se ut såhär.

Många i grannskapet som för all överskådlig tid, kanske resten av livet, ska tvingas leva med denna fasad som en kuliss till sina livsrum har förstås protesterat. Tillvaron har både upp- och nedgångar, men vi människor behöver en omvärld som inte bekräftar och förvärrar nedstämdhet och huvudvärk. Modernismen har inte varit vidare barmhärtig mot det skönaste och sköraste i människosjälen – och kanske särskilt inte den svenska modernismen mot den den svenska människosjälen kan tilläggas…

Förr eller senare var det väl ofrånkomligt att den skulle komma; en alldeles särskild dag, då jag blir tvungen att medge att förslaget från Sverigedemokraterna är det minst frånstötande. Jag förstår hur deras vision av nybyggnation på sjukhustomten är förbunden med betydelsebärande delar av deras ideologi och just den här versionen innehåller lite väl mycket mastig marsipan – men det spelar ingen roll: arkitektur berättar alltid om vad vi tror om människan och hur vi tycker att människan ska vara.

Jag tror att människor uppfattar och uppskattar mjuka former och i detaljer omsorgsfullt utarbetade miljöer. Jag tycker att människor ska vara vänligt stämda och lätta till sinnes. Allt runtomkring dem ska uppmuntra och bekräfta att det är så det ska vara.

Mårtensafton, 10/11 1520-2020

Så stekte kung Kristian Mårtengås…

En cynisk, lättsam, förbittrad – eller helt enkelt av nödvändighet distanserad beskrivning av vad som utspelades just på denna plats för på dagen 500 år sen?

Platsen är Katarina kyrkogård. Och här ”någonstans mellan kyrka och minneslund” restes, antändes och brann bålet där de slaktade, i huvudsak halshuggna, kropparna från massakern på Stortorget brändes till aska.

Det är omöjligt att precisera på metern när, men på denna yta måste det ha varit. Tomas Tranströmer, Lars Gustafsson, Sara Danius och P O Enquist vilar alldeles intill.

När blodbadsoffrens kroppar forslades hit i tunnor, lastade på hästdragna kärror och medar, fanns här bara en karg bergknalle utan matjord. En otillgänglig höjd på Söder, varifrån den bolmande röken från bålet kunde ses vida omkring.

Förutom att Kristian II och hans parti nästan helt lyckades utplåna den konkurrerande svenska makteliten ansträngde man sig också nogsamt att vanhelga och förgräma såväl de dödade som deras efterlevande. Efter att liken fått ligga kvar några dygn i novemberregnet och utfodrat både hundar och fåglar överlämnades de till lågorna – i en tid då brända döda vare sig kom in i himmelriket eller kunde få ta del av uppståndelsen.

Vi har kommit en bit på väg, då både förhållningssätten till våra fiender och uppfattningarna om livet efter detta är lika förvandlade som denna del av Katarinaberget.

Men du behöver vare sig sluta ögonen eller försätta dig i trance för att förnimma röken, dånet från bålet, svordomarna, spritångorna, skriken och skränen 500 år bort.

Att föreställa sig hur här ser ut Mårtensafton 2520 är betydligt svårare.

Fan också…

Får präster svära? Nja, helst inte, men att vi skulle vara mera olämpade för kraftuttryck än alla andra medmänniskor har jag aldrig riktigt förstått. Det viktiga är att vi inte missbrukar Guds namn.

Ibland kommer ett nästan stumt Fan också..! över mina läppar. Vid missräkningar och misstag. När ljuset slår om till rött och jag har som allra mest bråttom. Då mitt lag förvägras ett kvitteringsmål av en ribbträff i sista övertidsminuten… ett nästan ömsint ord av medkänsla till den stackars människa som är jag själv när han tvingas inse att det är kört. Det kommer inte bli annorlunda, det var så här det blev.

Och när hemliga långlivade drömmar om andra livsbetingelser och möjliga framtider brinner upp, eller ner, eller av – och blir ännu en aska att bära i urna till livsprojektets kolumbarium.

Thåström har skrivit sång om det här, enkel och okonstlad och därför exakt i sin eftersinnade uppgivenhet: Fanfanfan, vilken jag helst avlyssnar i ensamhet med en öl, en Gammeldansk och några cigarretter.

Efva Attling har gjort en ring på temat. När jag senast kollade var den slutsåld.

It’s my party and I’ll cry if I want to

Detta inlägg skrevs för precis tre år sen. Tyvärr måste det publiceras igen.

IMG_0876

Många av oss har nog nångång kunnat sjunga med i Lesley Gores hit It’s my party från 1963: kvällen utvecklades ju inte alls som vi hade tänkt oss… personen som var den egentliga anledningen till hela bjudningen kom vi aldrig riktigt i närheten av… och istället för att så småningom hamna tillsammans i den egna sängkammaren försvann föremålet för vår åtrå iväg med nån annan… kanske t o m tillsammans med vår bästa vän.

It’s my party, and I’ll cry if I want to
Cry if I want to, cry if I want to
You would cry too if it happened to you

Och de som associerar till något mindre festligt; till sitt politiska parti – de borde va oändligt många från höger till vänster, som i dessa dagar har all anledning att bryta ihop och störtböla. Det går inte att känna igen partiet man en gång gick in i, eller bestämde sig för att sympatisera med. I den ständigt föränderliga verkligheten, med nya spelplaner och kartor som ritas om i realtid, driver med några få undantag de svenska partierna planlöst omkring, prisgivna åt plötsliga vindkantringar i vad man tror är opinionen. Flera än några enstaka idealister och ideologer torde idag vara bekymrade med den klassiska frågan om meningen med föreningen. Är den helt bortglömd eller djupt arkiverad?

Jag känner till besvikna och förvirrade miljöpartister, några moderater, liberaler t o m någon vänsterpartist – men frågan är om man kan känna sig mera vilsen och sviken idag än som sann och långvarig kristdemokrat?

När min mamma blivit änka i början av 90-talet approcherades hon av den lokala kd-avdelningen och tackade efter något övervägande Ja. Hon fick ett antal kommunala förtroendeuppdrag, engagerade sig så småningom rikspolitiskt och blev bl a tillsammans med den milde, insiktsfulle och vördnadsbjudande Jerzy Einhorn ledande i partiets seniorförbund. Även om mamma naturligtvis visste att Jesu rike inte är av denna världen, motsvarade ändå partiprogrammet i många stycken den ädlare variant av värdekonservatism hon bekände sig till. Dåtidens kristdemokrater hade fortfarande anknytning till självklara kristna kärnvärden: barmhärtighet, medkänsla och omsorg. Att oupphörligt påminna om ansvaret för våra minsta: barn, sjuka och gamla var kristdemokratiska hederssaker.

Nu har resterna av det partiet skrumpnat ihop till en obehaglig, intolerant liten valorganisation, som framför allt är ett uppsamlingsheat för potentiella sverigedemokrater vilka har en sista flämtande, gemensam andning med sin anständighet.

Kristus är inget skyddat varumärke och ingen får ta patent på att kallas kristen, men det vore ytterst intressant att få förklarat av dagens kristdemokrater vari deras kristenhet består. Och hur partiets nuvarande politik kan sägas vara i Kristi efterföljd.

Med en annan sorts lagstiftning hade kristdemokraterna fällts för falsk marknadsföring och tvingats byta namn.

Krisdemokraterna hade varit mera passande. Tristdemokraterna är nog också ledigt.

17/8 2020

Som det blev…

… i landet där vi tar i hand när vi hälsar och inte döljer våra ansikten.

Där Edward Hopper bara var bortvändhetens och hopplöshetens målare.